Gustafs kärlek

 

 

Gustafs "kärleksliv"

 

När psykologer och psykiatriker granskat Gustaf Frödings ”kärleksliv”, är det gärna hur sorgliga upplevelser i tidig barndom fick inflytande på hans sexuella liv. Så även när litteraturvetare ser kvinnan som det enda syftet med hans kärlek. Det handlar mycket om det egocentriska, hormonbaserade och utsvävande livet i ungdomen som i dikten kunde se ut så här:

 

Och gamle Adam sladdrade och drack

Och levde rövare bland glas och brickor

Och slog sig lös bland illa kända flickor

Och söp sig full och bar sig åt som pack

 

- och som så småningom urartade i alkoholism och psykisk sjukdom.

 

För den andra sidan av hans ”kärleksliv”, den som efter hand blev den viktigaste, har det visats föga intresse: Empatin. Den frisklige Frödings universella kärlek började ta form 1891 i dikten Till Ungdomen, som avslutas med:

 

Det är, som om vinden ett budskap mig bär

om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär

- i vem? - ack i allt, som andas.

Jag ville, att himlens och jordens allt

låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

 

I brev till sin syster 1894 skriver han: ”Jag tycker att jag förenat solljusläran och uppoffringsläran, altruismen och egoismen och fått allt klart för mig.” Han fördjupar sitt kärleksliv med att kombinera det med vad han kallar solljusläran eller monadläran, i en balansgång mellan altruism och egoism. Det egocentriska ersätts efter hand av medkänsla och osjälviskhet i omsorg riktad inte bara mot hela mänskligheten, utan mot allt liv. Med andra ord, han hävdar att när monaden (människosjälen) utvecklas, uppstår så småningom altruism naturligt. Det betyder att se sig själv inte bara i släkt med, utan identisk med allt det levande.

I Platons idévärld utgör Det Goda, Det Sanna och Det Vackra tillvarons grund, och för Fröding var syftet med människans evolution att renodla denna trilogi. Han såg för sig en framtid där människan måste utvecklas till ”fullkomlighet”, till en "moralisk övermänniska”, om världen inte ska gå under i våld och krig.

 

Essensen i hans strävan, både i sjukdom och friskdom, var att med sin intuition hitta, och med sitt intellekt förstå "Allkärleken" i Platons trilogi: Godheten, Sanningen och Skönheten.

 

Det är denna Frödings altruism i ett globalt samspel, även med naturen, vår tid så innerligt behöver.